Gud är så... Ord saknas
Jag sitter här med bibeln och lyssnar på lovsången från Morningstar, har 8 sidor kvar nu. Det jag egentligen har att säga är att Gud är större. Så mycket större än vad vi gör honom, så mycket godare än vi vågar tro och så mycket närmare än vad vi möjligen kan hoppas. Man kan lätt få för sig att det kristna livet handlar om att vara som de flesta andra men snällare och om man lyckas få någon annan att tro på Gud så är det bra...
VI HAR JESUS! Den Helige Ande bor i oss! Hur bär vi oss åt för att lyckas sitta stilla när Gud bor innom oss?! Om Gud är för oss vem kan då vara emot oss? Att följa Gud och låta honom förvandla ens liv är den enda vägen som jag egentligen kan säga att jag tror håller i alla lägen. Jesus är vägen, sanningen och livet.
Ha det bäst och må Gud vidröra era liv och förvandla dem fullständigt och jag hoppas att Hans kärlek får sjunka in riktigt djupt i oss alla.
Joel K-B
Predikan
Tänkte att jag skulle lägga upp prdikan som jag drog på senaste Cross-Hope:
Vi har alla en uppgift, en funktion, i Guds rike. Paulus beskriver, i första korintierbrevet 12, församlingen som Kristi kropp, alla är en egen del som har sin egen funktion. Gud ger oss alla möjligheten, Möjligheten, inte tvånget, att vara med i hans plan. Gud vill att vi alla ska hitta vår plats och upptäcka de nådegåvor Han har för oss. Det står i Bibeln (1 Kor 12) att Anden uppenbarar sig hos var och en så att den blir till nytta. Vi får alla nådegåvor från Gud men Paulus uppmanar även Korintierna att söka gåvorna, det står ”Eftersom ni är ivriga efter Andens gåvor, sök då att i överflöd få sådana som uppbygger församlingen”. Tänkte bara ta två punkter utifrån det.
· Sök Andens gåvor…
Man kan aldrig säga att Gud jobbar så, eller Gud gör bara på det sättet men här uppmanar Paulus till ett aktivt sökande efter nådegåvorna. Sök så ska ni finna, att Gud inte fått en att profetera så fort man blev frälst betyder inte att det inte är mening att man ska göra det. Den andra punkten är:
· … Som uppbygger församlingen.
Andens gåvor är menade att vara till välsignelse för hela församlingen, vi ska använda de gåvor vi har till att bygga upp församlingen. De är inte till för oss själva utan vi ska tjäna varandra.
Meningen med livet - Del I
Jag har funderat lite på varför jag inte lyckas skriva klart mina inlägg. Svaret är väl nått i stil med att om det jag skriver inte kommer från Gud så är det inte nån större idé att jag skriver det. Jag har försökt skriva ganska många inlägg nu på sistånde men alla slutar med att jag inser att jag inte sitter med svaret. Har jag inte svaret finns det ingen mening med att försöka hitta på det. Vad jag skriver är bara sant om det skulle vara det även utan att jag skriver det.
Abropå ingenting så satt jag på bussen här om dan, tror den var vid Kvantum när tanken slog mig. Tanken "Vad är meningen med livet?". Normalt sett är det en fråga jag inte ägnar så mycket tid på, eller så är det den fråga jag ägnar all min tid på, vet inte riktigt. Men då såg jag något annat än frågan faktsikt, jag såg inte svaret, men jag såg vad det hade för betydelse. Få tror jag skulle säga att de har svaret på den frågan men jag tror att de flesta faktiskt går på ett svar. Nu säger jag ett svar och inte svaret, något som bör noteras. Grejen är att beroende på vad man sätter för svar här så får man väldigt olika svar på andra frågor. Om man säger att meningen med livet är att vara en del av samhället så ger det en helt annan inställning till livet än om meningen är att bara vara fri.
Jag har alltid tyckt att en fråga säger mer än ett svar, en fråga kan man fundera kring på ett annat sätt. Svar är definitiva, end of discussion. Det byter inte av det är dåligt med svar, tvärt om, svar är en viktig del av frågan men det är lätt att man låter det vara slutet på den. Man glömmer frågans alla aspekter frågan kan ha. Det här älskar jag med Jesus, alla hans liknelser, märkte det inte så mycket för än i helgen men han har en otrolig förmåga att behålla frågan medans han ger ett svar. Så min fråga till dig är, och var inte för snabb med att ta första bästa svar, vad är meningen med livet? Och framför allt, vad betyder det för dig?
Du behöver inte skriva svaren till mig om du inte känner för det, självklart skulle jag vara intresserad men det skulle kunna tas som privat. Personligen har jag min mening i Gud, utifall att det inte framgått. Ha en välsignad dag! / Joel
Hahaha
Skämt åsido, jag har funderat lite. Jag ogillar att lägga upp för privata saker här så jag tar det ganska allmänt. Vissa saker har fått mig att innse att Gud har en plan för alla som vill vara delaktiga i den "Om någon Vill följa mig..." - Mark 8:34. Gud jobbar med frivilliga, i alla fall i de flesta fallen, man kan aldrig utesluta något med Gud (Här syftas det på exempel som Jona och Paulus.)
Det där har jag visserligen haft i huvet ganska länge. Det som jag dock märkt nu senare är att Gud vet vad han gör. Verkligen. Jag kommer förmodligen länge vara för dum och feg för att verkligen förstå och kunna lita på det men förhoppningsvis så kommer han att ordna det. Hur tveksam man än kan vara mot Guds plan så kan man lita på att man inte är den som gör själva jobbet. Att följa Nog tror jag Gud kan ge en jobb som kan kräva en hel del men man får aldrig glömma att Gud älskar oss, vi är inte hans slavarbetare.
Jag hoppas jag gör mig förstådd, ni får väl klaga annars. Ha det bäst! /Kyrkis
Motboken
Har ni tänkt på förändringen som Sveriges regering genomgått under de senaste hundra åren? Vet inte alla exakta uppgifter men jag ska försöka få fram min poäng. I alla fall, från 1917-1955 så ansåg regeringen att vi svenskar hade börjat dricka för mycket. Lösningen blev den så kallade "Motboken". Ett häfte som systemet införde vilket innebar att man bara fick köpa max 3-4 liter starksprit i månaden. Planen funkade och alkoholkonsumtionen gick ned. Verkar ju bra, eller?
Grejen är att det att idag så dricker vi mer än vad vi gjorde på den tiden och regeringen har inga planer på att införa någon liknande lag. Det vore helt enkelt för moraliserande. Det väcker ett par funderingar hos mig som jag tänkte skriva om.
Det första handlar om att jag inte riktigt förstår mig på politiker. Okej, kanske inte är helt sant, nog förstår jag, men jag tycker att det är dumt. Ett sånt ställningstagande säger ju bara att man inte vill ta obekväma beslut och att politiken inte handlar om folkets bästa utan mer om hur man bäst får med sig opinionen. Vad är egentligen poängen md en sådan regering? Vad ska man ha opinionen med sig om det är där det både börjar och slutar? Man skaffar sig makt för maktens skull. Man måste kunna ta beslut som inte handlar om att folket ska tycka om en. Vad finns det för poäng annars? Tro inte jag skriver det här för att uppmärksamma hur hemska våra politiker är, det här har egntligen ganska lite med politik att göra. Det handlar om att man ska våga kunna ta beslut som inte alltid är populära. Inte bara politiker utan alla som går runt här i vårt avlånga land. Med det menar jag inte att det alltid är lätt att göra det man tror är rätt. Önskar att jag själv vore bättre på det.
Det andra jag började tänka på var att stämpeln "moraliserande" har fått en sjukt neggativ klang. Folk vill inte ha moral, folk vill ha frihet. Frihet, frihet, frihet. Man ska kunna göra allt som man själv vill. Och nog är det bra med frihet, men innebär det att man inte behöver ta något ansvar? Jag tror inte att moral och frihet är motsatser. Moral är att inte missbruka sin frihet. "Ni är kallade till frihet, bröder. Använd bara inte friheten så att den onda naturen får något tillfälle, utan tjäna varandra i frihet." Gal 5:13. Att vara fri innebär att man måste ta sitt ansvar. Det betyder inte bara att man ska se efter sig själv utan även att det finns ett visst ansvar gentemot andra.
Här kan folk börja tycka att jag är jobbig och moraliserande men jag tror faktiskt inte att man mår bra av för mycket självcentrering. Är man för självcentrerad så ser man allt ur sin egen synvinkel. Så länge man gör det så kan man inte se sina egna fel och det gör att man alltid tänker att man har rätt. Varje gång någon inte håller med en blir det personligt. Det blir som att köra bil med ögonbindel samtidigt som man gnäller på att folk försöker krocka med en. Nu tror jag visserligen att det inte brukar gå så långt med självcentreringen men jag hoppas folk förstår poängen. Skulle nog säga att det var dagens funderingar.
Ha det bäst! /Joel
Förlåtelse
När jag började tänka mer på den kristna tron så var det många saker som gjorde mig förvånad. Mycket var inte som jag först tänkte att det var, vissa saker tyckte jag var helt underbara, andra förstod jag mig inte alls på och tyckte var jättekonstiga. Antar att jag fortfarande inte klurat ut allt men jag ser hopp. En av de sakerna som jag hade svårt för var förlåtelsen.
Om du någon gång varit på en Gudstjänst, andakt, bön eller vad man nu kan tänka sig finns att vara på i kyrkan så har du förmodligen hört om att Jesus förlåter synder. Skulle kunna skriva länge om vad en synd är eller rent utav hur det kommer sig att just Jesus förlåter synder men jag tror jag sparar det tills vidare, okej? Bra! Det jag hade problem med var att varje gång man hörde om förlåtelsen i kyrkan var den fullständigt vilkorslös, det var bara att be om den medans när jag läste igenom nya testamentet så stod det hela tiden att man fick förlåtelse för sina synder om man förlät andra. Hur kunde förlåtelsen och nåden både bara kräva att man bad om den och samtidigt kräva att man skulle göra nått för att få den?
Svaret var faktiskt inte så konstigt. Man kan inte be om förlåtelse ärligt utan att förlåta andra. Det låter kanske konstigt men jag ska försöka förklara. Att be om förlåtelse är inte samma sak som att be om ursäkt. Om man ber om ursäkt så skyller man på att det fanns en anledning till att man gjorde som man gjorde. Att be om förlåtelse är att erkänna helt och fullt att man gjort fel. Nu är det så att om man fullt ut erkänner att man gjort fel och inte ursäktar sig så kan man inte säga till någon annan som gjort fel att "Nej, jag förlåter inte dig. Du hade ännu mindre ingen ursäkt till att göra som du gjorde än vad jag hade". Då har man inte erkännt att man själv ärligt bett om förlåtelse.
Känner att det här får duga för idag, kommer förhoppningsvis att börja uppdatera oftare. Ha det! / Kyrkis
Senapskornet
Bön
Men för att svara lite till de som säger att Gud är ett hjärnspöke (H:et i hjärnspöke är ej att glömma, annars blir det fel) och att de "ressultat" som uppnås är fullständigt psykologiska har ni för det första i regel inte prövat. För det andra så skulle det betyda att det gav mer resultat i förhållande till förväntan, eller? Det vill säga att om jag skulle få förbön men inte trodde att det skull hjälpa så skulle det inte hjälpa. Det stämmer inte! Den absolut starkaste gudsupplevelsen jag har haft hade jag med den inledande instälningen "Och nu kommer jag stå här utan att nått händer"... Det stämde inte. Sen har jag kommit med förväntningar i sådan storlek att jag knappt fått in dem i kyrkan utan att kunna avgöra om Gud ens hört mig. Guds svar och ens förväntningar går inte hand i hand. Långt ifrån. Om det vore en mental spärr som man övervann så skulle inte det funka på det sättet.
Då har jag inte ens gått in på fysiska bönesvar. Under. Mycket händer som man inte märker något. Det finns inget spektakulärt med under. Det här riktar jag till de som inte tror på att under sker då man förväntar sig att då hade man lagt märke till det. Man ser i regel inte ett under, det är inget ljussken från himlen, ingen röst som proklamerar från molnen (eller, ja, kan ju inte säga att det inte händer, kan bara sammanfatta det jag varit med om). Det är bara helt plötsligt inte som det var innan man bad. Det är annorlunda. Det är bättre. Eller hur gör du när du hjälper någon? Inleder du med att sjunga din signaturmellodi bara för att visa att du är där? Då hjälper man inte av kärlek, då hjälper man för att man vill ha uppmärksamhet. Gud hjälper av kärlek. Folk förväntar sig att det som är övernaturligt också är spektakulärt. Nog kan det vara så men om det är det man letar efter så missar man så sjukt mucket. Det handlar inte heller om hur man ber. Gud lyssnar inte mer på den som ber högst. Han lyssnar till den som ber till Honom. "Endast av nåd får vi komma." Det finns mer att hämta i de sex orden än i hela min kemibok. Vi kan inte få Gud att lyssna mer för att vi är fromma.
Hoppas ni fick ut något! Lev och må! /Joel
Förtydligande av "Others first"
"Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit." 1 Kor 13:3
"Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han älskat oss och sänt sin son till försoningsoffer för våra synder." 1 Joh 4:10
Det jag menar är inte att det inte är någon idé att göra goda gjärningar, det jag menar är att det finns något som är mer grundläggande än "Others first". Kärlek! Allt vi gör ska vara en följd av den kärlek Gud ger oss! Ja, vi ska hjälpa varandra. Ja, "Others first" stämmer. Men utan kärlek är det meningslöst! Jag vill inte ta bort "Others fist", jag vill lägga till resten av bibeln! Jag vill inte få folk att sluta sätta andra först, jag vill att folk ska göra det de gör av kärlek. Prestera inte för prestationens skull, prestera för kärlekens skull! Och kärleken kommer inte från oss, den är given till oss av Gud för att vi ska kunna älska vidare.
Så, nu tror jag att jag gjort mig förståd, annars blir det väl ett nytt förydligande. Nu ska jag äta lunch. Ha det! /Joel
Tolerans, självförtroende & fred - Del 2
Det jag mest vill vända mig emot är när tilltron på den mänskliga förmågan blir så stor att man tror att man är det absolut högst uppsatta i världen. Att man kan bestiga vilken näringskedja som helst. Att det mänskliga förståndet är det mest kompletta som finns i universum. Jag tror att det är dags att sätta ned båda fötterna på jorden vid det laget.
Om någon skulle be mig rita en tvådimentionell figur så är jag ganska säker på att det skulle gå bra. Skulle någon be mig att istället rita en tredimentionell figur så tror jag fortfarande att det skulle funka. Men om någon skulle be mig rita en fyrdimentionell figur så skulle jag få problem. Jag kan omöjligt veta hur en fyrdimentionell figur skulle se ut. Det finns saker vi inte kan förstå eller föreställa oss. Det är helt enkelt så att vi är begränsade. Kan man då verkligen säga att det människan inte kan mäta, se eller känna, inte finns? Jag tycker att det är en ganska obefogad slutsats. Eller vad säger du? Kan det vara så att vi inte kan bevisa allt, att det finns saker som är utanför våran räckvidd?
Jag tycker att för mycket tyder på motsatsen, om vi skulle vara högst på näringskedjan så förstår jag bland annat inte varför vi skulle ha så svårt att acceptera det. Människan har i alla tider sökt efter en Gud, ett beteende som jag ser som något mer än en överlevnadsinstinkt. Nog skulle vi rent tekniskt överleva utan att söka Gud, kan det inte vara så att människan faktiskt från början var menad att ha ett liv med Gud?
Eller är det så att Gud inte finns för att vi inte kan mäta Honom? Rent tekniskt finns det inget som gör det mer vetenskapligt att inte tro på en Gud än att tro på en Gud. Ingen har bevis för sin sak. Vetenskapen i sig har inget med religion att göra. Finns Gud så skapade han allt som är skapat, då är han utanför det som vi hoppas vi kan mäta. Utanför det som är skapat och hur skulle vi då kunna mäta det som är oberoende av vetenskapen? Problemet här tror jag inte ligger i om Gud är rimlig eller inte. Jag tror att många avfärdar Gud som ett önsketänkande. Att religiösa är folk som vill ha ett efterliv och därför "uppfinner" det. Att det hela handlar om att människan vill ha en trygghet som hon inte skulle ha annars. Att de som tror egentligen är de som själva skulle ha sjukt dåligt självförtroende.
Jag har faktiskt övervägt om så vore fallet, problem kvarstår dock i alla de under, alla profetsior och allt annat jag sett, hört och upplevt. Sen finns det även en del andra problem som kvarstår. Bland annat så måste ju de som grundade den, om man utgår från att det vore så, lögnen vara medvetna om att det var en lögn. Jesu lärjungar måste ha kännt till att det som de predikade, att Jesus var Guds son, inte var sant. Ändå så trotsade de förföljelse, misshandel och avrättning för att predika det. Ser inte riktigt vad de skulle vinna på det. Nä, nog är jag övertygad om att de var säkra på det som de predikade. Det är ju inte som att de heller hjälpte så mycket med tanke på att det som de erbjöd folk var ett liv som var lika hemskt som deras. Om inte det som de predikade var sant. För om det var det så att de trodde på vad de sa, att de talade sanning när de beskrev Jesus, hans lära och de under som han gjorde, då skulle jag säga att de som de gjorde när de, trots hot om tortyr och avrättning, predikade vidare evangeliet ganska logiskt. Då gjorde de ju faktiskt de rätta och jag är ganska säker på att om man lever tre år med en duktig morallärare så blir man ganska angelägen om att göra det rätta.
Hoppas jag inte missat nått nu. Ni får ha det! /K-B
Others first
Som du säkert märkte så snodde jag min rubrik (stäm mig) från ny generation vilka i sin tur snott den(stäm dem) från frälsningsarmen. Har den för övrigt på ett armband runt min högra handled och skriven på min penna som jag använder i skolan. Det är ett bra budskap, det är bra att kunna sätta andra före sig själv. Att kunna se från ett större perspektiv än sitt eget. Det är dock viktigt att min inte helt utesluter sina egna problem, om man bara kör others så går man till slut in i väggen och där hjälper man ingen.
En annan sak jag faktiskt tänkt på när det gäller den här rubriken är att är det värkligen rätt att sätta "Others first"? Är det inte så att vi borde sätta Jesus först? Är det inte han som är huvudgrejen med våran tro? Sen kan det ju mycket väl vara så att det betyder att man ska köra just others first men det är en grej man inte får glömma, att om man bara kör ett race som säger att man ska hjälpa andra så har man missat en stor del av vad den kristna tron säger. Ska ta ett par citat här.
"Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar och att det var genom hans gärningar som hans tro blev fullbordad" Jak 2:22
"Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft." Ef 6:10
Jag vet inte om ni ser min röda tråd här men det här är i alla fall min poäng. Det är bra med gjärningar, man ska hjälpa andra människor och på alla sätt sträva efter att göra Guds vilja. "Others first" handla väldigt mycket om gjärningar ,man får dock aldrig missa att det börjar i tron. Ens gjärningar fullbordar ens tro men om man inte har någon tro så fullbordas ingenting! Det är ju på ens tro gjärningarna grundas. Hur ska man kunna göra någonting rätt om man inte kan säga vad rätt och fel är? Allt förlorar sin mening. Gjärningarna kan bara visa på tron. Visa den och, förhoppningsvis, även genomför det som är rätt. Vet inte hur tydligt min poäng framgår men det jag menar är att man ska sätta tron först och sen utgå därifrån till handlingen, den kristna tron är mycket större än vad jag tror någon av oss förstår, det är dumt att bara klamra sig fast vid en del av den. Att bara säga "Others first" räcker inte alltid men det är en del av den kristna tron, det är en bra del. Alla delar är bra. Man ska dock inte ta dem ur deras sammanhang. Nä, nu känner jag att jag börjar tappa tråden, över till citat två!
En annan sak man lätt kan glömma är det andra citatet, att Guds vilja är större än bara order och uppmaningar, den är kärleksfull på alla sätt och vis. Han vill inte att vi ska köra på tills vi bränner ut oss. Gud vill att vi ska hämta våran kraft hos honom. Om man är nog länge i Guds kärlek så slutar det med att man helt enkelt bara har den i sig. Det är en sjuk tillgång som inte går att beskriva med några mänskliga mått. Det skönaste med hela grejen är nog att jag aldrig har upplevt något mer äkta, något som rör mer på djupet än den styrka som kommer från Gud. Har man väl hittat den då vill man inte släppa den. Tro mig! Det hemskaste jag vet är nog när man märker att man ändå, oavsett hur mycket man inte vill det, börjar glida bort från Gud. Sjukt jobbigt! Tur att Jesus alltid vill visa vägen tillbaka.
Säger som jag sa för ganska många inlägg sen, Gud är större än du anar... Större än vad jag anar. Nä, Gud ligger utanför vårat förstånd. Utanför någon av de ramar vi satt upp för vad som är rimligt här i världen. Sjukt grymt!
Aja, nu vill jag faktiskt sova. Ha det! /Joel
Förtydligande
"Det kanske är sant för dig". Det är, vad jag förstod, huvudargumentet. Att det som är sant för mig inte nödvändigtvis är sant för alla andra... Va? Är det bara jag som inte förstår riktigt hur det skulle funka? Hur kan det vara så att om jag tror på Jesus så är det sant för mig att han dog och uppstod för oss alla medan om någon annan tror på Allah så är det sant för honom att Jesus inte dog och uppstod för oss alla? Att säga att sanningen beror på personen är visserligen väldigt politiskt korrekt men det är samtidigt ett sätt att säga att ingen tro är sann då de motsätter sig varandra. Eller hur kan världen både vara skapad av de kristnas Gud och vara ursprungen ut en lotusblomma från Brahmanas navel (Hinduernas skapelseberättelse om jag inte minns fel)? Då är ju inte alla religioner lika sanna, då är de alla lika falska.
Eller ska man likna det med vetenskapen. Naturare som man kan man ju inte undgå att märka hur ofta alla vetenskapliga teorier ändras hit och dit. Tänkte mest ta ett exempel. Runt 400 f.kr så levde en man som hette Demokritos i Grekland (nuvarande Turkiet). Det som är speciellt med den här snubben är att han är den första som man vet kom på tanken med atomen, att det skulle finnas en minsta beståndsdel i naturen. Det var ju självklart ingen som tog honom på allvar. På den tiden trode man att allt var uppbygt av de fyra elementen. Först på 1800-talet så började man kunna bevisa atomrnas existens. Så vad vill jag ha sagt med detta? Grekerna vet bäst? Nä, det jag menar är att hur många idag tror att det var så att för de på Demokritos tid så var allting uppbygt av de fyra elementen? Var det "sant för dem"? Nä, självklart var det ju uppbygt av atomer hela tiden. Förstår ni var jag vill komma? Det funkar inte så att om jag vill att min tro ska vara sann så är den det. Oavsett hur mycket jag skulle vilja att världen skulle vara uppbygd av de fyra elementen så skulle inte mycket hända.
Jag har redan sagt vad jag är övertygad om. Jag kan inte bevisa något, det vet jag men det hindrar inte Gud från att finnas. Eller är det så att människans förstånd är det absolut största universum har att erbjuda? Att det som inte människan kan lista ut med sitt förstånd inte kan finnas. Vilken del av ateismen pekar egentligen mot det? Glöm inte bort att ateismen egentligen inte är en frånvaro av tro, det är i högsta grad en tro. En tro att inget mer finns än vad människan kan veta. Jag vet inte hur det är med dig men jag vet i alla fall att det är en tro jag är aldeles för trosvag för att kunna följa. Jag har sett aldeles för mycket att kunna tro att inget mer finns.
Jag hoppas jag gjort mig förtåd. Ha det bäst! /Den hattkristne
Tolerans, självförtroende & fred - Del 1
Som det är idag är det ju som sagt väldigt viktigt att tolerera olika folks religioner. Man säger "varför ska inte deras tro vara lika bra som eran?" eller "Hur kan du vara så säker på att just din gudstro är den rätta?" (jag pekar inte ut någon som skulle vara den som säger så, tro inte det). Jo, problemet med sånna frågor är just det att det här handlar inte om åsikter. Om vilken religion som är bäst. Man kan inte behandla olika religioner som olika politiska idéologier som består av åsikter och argument. Det här är en fråga om sanning. Om det finns en Gud så finns det en Gud, vare sig jag vill det eller inte. Finns det inte en Gud så gäller samma sak. Det är inte som att man kan välja den tro som passar en. Spikar jag ner en påle på min bakgård och tillber den så gör det inte den till Gud.
Det jag menar här är att oavsätt vad jag vill så kan jag varken skapa eller ta bort Gud. Om jag skulle hata allt som bibeln sa och tycka att de kristnas Gud är fullständigt idiotisk skulle det inte spela någon roll, finns han så finns han. Det enda som händer är att jag får svårt att tro på honom. Samma sak gäller alla religioner. Det här är inte åsikter! Den del som jag tror att folk lätt missar är att ens åsikter kan påverkas av ens tro men det funkar inte omvänt. Åsikter kan (får) aldrig påverka tron! Det här är så sjukt viktigt för att man ska förstå ämnet! Ska man göra ett exempel på det här så kan man ta en händelsekedja (strunta i den här delen och gå vidare till "Anledningen till..." om den gör dig för förvirrad, det är inte så viktigt, vill mest dra den när jag väl hade chansen, kan nämligen vara så att jag kan ha användning av den senare om jag vet att folk förstår sig på den) som börjar med händelse A vilken sen leder till händelse B och så vidare. Till slut så ser det ut såhär:
A-->B-->C-->D-->E--//...//-->X
(Pelle sparkar en boll-->Som sedan studsar upp på taket-->Och ner på Herr Liljeholms Bil--//...//-->MÅL!!!)
Så. Av det här så kan man se att händelse A är den grundläggande händelsen. Utan A blir det inget B, inget C och inget av det andra heller. Men om man istället tar bort D så försvinner bara E och det som är efter E. Medans A, B och C är oberoende av D. Man kan inte gå baklänges.
Anledningen till att jag betonar det här så mycket är för två anledningar. Först för att jag tycker att det är bra när ens tro påverkar ens åsikter, det ger en äktet. Då kommer åsikten innifrån och inte utifrån. Det andra är för att man inte ska börja anpassa sin tro efter sina åsikter. Att man försöker på nått sätt skapa en Gud som passar in på det som man själv tycker är rimligt. Gud är som sagt oberoende av våra åsikter. Man skulle kunna säga att Gud är A (och O, hahaha... Bibelskämt, var tvungen). Det betyder att vi är beroende av Gud om han finns. Utan A inget B,C... Ja, ni fattar. Kan då vi, i egenskap av att vara någonting långt bortom Ö, ändra på A?
Känner att del 1 börjar bli klar. Ska bara gå igenom rubriken lite. Jo, som ni redan vet så är jag kristen. Hoppas åtminstånde att ni förstått det vid det här laget. I kristendomen så står det, i ett breven (1 kor 13:13), om det som kallas "de bibliska dygderna". Dessa är "Tro, hopp & kärlek". Känns det bekant? I alla fall så är min poäng med rubriken hur sjukt det är när man byter ut grunddygderna mot någon mer "modern" dygd. Till exempel tro mot åsikter och tolerans. Jag menar inte att vara konservativ men förnyelsen ska inte ligga i att man ändrar syftet (förutsatt att syftet är gott) utan i metoderna. Förnyelsen (när den behövs) ska ligga i hur de olika dygderna visas.
Jag skulle upskatta om du som tog dig igenom hela sa vad du tyckte och tänkte om det. Vill man inte göra det via att kommentera här så kan man skicka mail eller göra på något annat sätt. Var det något som du inte förstod så får du gärna säga det så jag vet att jag svamlar för mycket. Hoppas verkligen att ni förstod det här! Ha det bäst allesammans! /Biskop Joel
Gott nytt år!
Har aldrig helt förstått grejen med att det är ett nytt år. Visst, det kan vara grymt roligt att fira med vaka och allt men vad är det stora med att det är ett nått år? Nytt år nya möjligheter?
Det är ju en ny dag varje morgon! Man skulle kunna fira varje dag (Dock inte vaka varje dag, det skulle bli jobbigt) då ingen dag är likadan som den andra. Man behöver inte göra nått spektakulärt, bara veta att man kan göra det till en bättre dag än gårdagen.
Jag säger inte att det är lätt men det går att göra sitt liv bättre, själv fick jag sjukt mycket hjälp. Har en galet bra frälsare!
Våga bryta vanor! /Joel
Plötsligt slår det mig
Nu tänker han ägna ett inlägg åt att skriva om kärlek... So? Vad är det som är så speciellt med att vara kär? Har inte alla varit det nån gång?
Måste börja med att säga att den kärlek som jag skriver om har väldigt lite, ja faktiskt, inget alls med sex eller nått sånt att göra. Det är inte en känsla, det skulle vara fel sätt att beskriva den. Nä, det jag skriver om är snarare den kärlek som får en att hjälpa gamla tanter över gatan, inte för att man själv vinner på det utan för att dom behöver det. Det handlar inte om vad man kan få utan vad man kan ge. Det har som sagt ingenting att göra med att vara kär på något sätt!
I Bibeln (Asbra bok!) så skriver Paulus ett par ord som beskriver kärleken, tänkte att jag skulle citera lite:
"Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den." 1 Kor 13:4-7
Vad du tänker efter att ha läst det här kan jag verken veta eller bestämma över. Jag ville mest säga vad jag menar när jag säger kärlek. Inte att jag flummar med nån känsla utan att jag vill hjälpa till. Inte för min skull, för er. (Nu är jag inte perfekt i det här ämnet häller, få inga dumma idéer)
Det var nog allt, ha det bäst! /Kyrk-Brorsan
Dags att ta tag i det här nu
Funderar lite om det inte är så att jag borde skaffa lite mer allvar här igen, åtmindstånde skära ner på alla internskämt. Nästa inlägg jag ska skriva kommer vara allvarligt i allra högsta grad, jag hoppas ni förstår vad jag menar med mina inlägg. Att jag faktiskt vill förmedla något, vad som pågår i erat huvud är dock inte upp till mig (tur för det) det är upp till er, jag kan aldrig komma med något dramatiskt om inte nån av er faktiskt vill ta till er det dramatiska.
Det kommer alltid att finnas frågor att fundera över. Har livet en mening? Vad händer efter döden? Ja rent ut av, finns det några svar? Jag tror att det gör det, inte för att jag vill att det ska finnas utan för att jag ärligt tror det. Men vad spelar det egentligen för roll med alla dessa frågor? Varför skulle någon bry sig? Varför inte bara leva när man vet att man har chansen? Ja, varför inte?
Jag kan ge er mitt svar på den sista frågan, för att jag helt enkelt vill göra världen ljusare, jag vill inte att världen ska bli som den så lätt kan målas upp, mörk, kall och ond. Jag tror att det finns gott. Om alla tänker efter så tror jag faktiskt att samtliga kommer till slutsatsen att det är himmla mycket bättre med folk som faktiskt är empatiska och bryr sig. Jag skulle säga att jag ser upp till de som kan bry sig om sin medmänniska, kristna som okristna. Därför bestämde jag mig att faktiskt vara någon som jag kunde se upp till, någon som bryr sig.
Det här var innan jag blev kristen på de sättet som jag är nu. Nu är det inte det som driver mig, det tidigare var ett krav på mig själv. Nu drivs jag mer av Gud, av tron att det finns en kärlek större än vad jag någonsin skulle förmå själv. Om X antal år så kommer jag ändå vara död och begraven, vad spelar det då för roll hur kul jag när jag gick tvåan på gymnasiet? Men när det händer så kommer världen att fortsätta finnas där. Om jag istället kan leva ett liv som påverkar världen så kommer det att finnas där. Om jag kan vara delaktig i något sånt så väljer jag det. Det handlar inte om hur mycket bättre mitt liv blev av att jag började tro på allvar eller att jag skulle kunna sova gott om natten, det handlar om hur mycket jag kan hjälpa andras liv att bli bättre. Det jag menar är inte att man ska förneka sig allt kul som finns, snarare att man ska se saker ur ett större perspektiv.
Nu får ni inte helgonförklara mig, jag är inte så bra som jag kan få det att låta här. Verkligen. Nu får ni inte heller tro nått dumt som "men han erkänner det i alla fall". Jag är inte så bra som jag gärna låter! Det handlar inte inte om hur god man verkar, det handlar om hur god man är och jag är inte så god som jag verkar!
Vet inte vad jag får dig att tänka när jag skriver det här men jag hoppas att det hjälper. Ni får gärna komma med egna tankar!
Guds välsignelse till er alla /K-B
Kravmärkt?
Hon (tänker inte säga vem) menade dock att det inte hade nått med Gud att göra, att man egentligen lyckats övervinna en slags mental spärr så att man helt enkelt känner sig friare och gladare. Hon menade även att man kunde göra det här utan "hjälp av Gud" bara man kunde lita på sig själv och vara trygg i den man är. Vill denna person att jag ska fylla i eller ändra nått mer här får hon säga det till mig.
Måste börja med att säga att jag förstår att om man är en glad kristen så är det inte ett bevis på att Gud finns och att Jesus uppstod och allt det. Det påstår jag inte men en sak vet jag, och det är att jag känner igen tänkandet som den här kompisen beskriver, det var ungefär det tänkandet som jag dumpade för att välja det kristna tänkandet. Skildnaden med dessa två tänkanden är flera men jag tänkte skriva mest om en. Kraven.
Att lita på sig själv kan visserligen ta en långt men det kräver dock att man klarar sig själv och lever upp till de krav man ställer, det kan vara att skriva bra på prov, att vinna ens matcher eller precis vad som helst, alla är vi olika. Lyckas man inte blir man besviken. Jag kan vara helt ute och cykla men det här är i alla fall hur jag ser på det. Det behöver inte vara så att du tänker på det här sättet. Det behöver inte heller vara så att kraven är så starka men dom finns.
Guds kärlek å andra sidan är helt kravlös, faktum är att det grekiska ord för kärlek som används i nya testamentet betyder "Kärlek som inte kräver någonting tillbaka, vilkorslös kärlek". Man behöver inga krav på sig själv, man vet att man duger som man är när man är kristen. Det är därför jag kallar det för den "kristna befrielsen". Man är helt enkelt fri från allt vad krav heter, att man dock kan glömma det är en sak, men tänker man till så vet man innerst inne att ens misslyckande inte spelar nån roll.
Bara en tanke, hoppas det gav nått /K-B
Så vad gör man
Sitter och funderar, har den där äckliga kännslan som värkligen inte säger något, den bara finns där. Brukar få den, den gör mig lite illa till mods, känns som att jag inte riktigt vet var jag ska. Har även en tendens att göra mig ovanligt allvarlig, något som visserligen i sig kan vara possitivt.
Men hur som helst så drivs mina tankar lite av frågan "... och nu då?", jag känner mig rastlös och jag anntar att det är lika bra att blogga om det. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken, jag anntar att det här är ett sånt där tillfälle som man kan passa på och vara lite kristen och fråga Gud om lite hjälp. Det hjälper mer än man tror. Pröva om du tvivlar.
Men men, nu så är det dags att jag tar mig bort från datorn, det är svinkallt här nere i källarn. /K-B
P.S Måste medge att det kan vara kul att diskutera med Sofia.
Ett seriöst inlägg? Jo, faktiskt
Jag har varit ganska aktiv på den här bloggen, troligtvis så kommer jag inte skriva två inlägg om dagen för evigt men nu är det hög tid att jag skriver nått som bloggen var menad att innehålla.
Jag satt och läste en blogg (KyrkansBarnTimmar) som handlar om en tjej som vuxit upp i en kyrka där vissa medlemmar har gått en aning för långt. Läs den gärna, det är viktigt att förstå när det går fel, det gäller inte bara kyrkor. Måste säga att den fick mig till en lite allvarligare stämning, kyrkfolket som läser detta kan intyga att det kan ta ett tag innan jag blir allvarlig. Därför tänkte jag skriva lite om varför jag tror som jag gör. Många tror jag inte har så stor koll på vad det egentligen innebär att vara kristen, man går i kyrkan, man läser bibeln, man rabblar bordsböner. Det är vad jag tror många ser som kristet, men det är viktigt att man ser längre än som om man vill förstå. Som jag sa till en i min klass "Gud är större än du anar", det är lite det här jag menar. Att allt inte bara är en fasad utan att det även finns nått som man inte upptäcker när man tittar snabbt.
Jag är född och uppvuxen i en kristen familj, jag har alltid haft min tro nånstans. Det är dock viktigt att man förstår att även om man inte kan mäta hur kristen man är så kan man ha sina toppar och dalar. Jag skulle klassa min uppväxt lite som en dal, nu menar jag inte att jag var olycklig hela min uppväxt, jag var ett normalt barn. Jag pratar ur ett perspektiv som handlar om hur nära Gud man är. Tro inte att ett kristet liv är ett liv som gömmer sig från allt ont. Jag har ofta tagit skit för att jag tror som jag gör, kommer troligtvis få mer men det är det värt. Jag hade aldrig trott att jag kunde hamna där jag är idag när jag var liten, Gud var ju vad dom vuxna höll på med, det rörde inte mig. Min tro som barn var på många sätt död.
Haha, vad konstigt det känns att skriva om "när jag var barn", det roliga är att jag syftar på mig själv tills in på ettan på gymnasiet. Jag kan ärligt säga att jag inte är samma person som jag var innan jag började gymnasiet, det har dock inte så mycket att göra med själva skolan. Nä, förändringen skedde utanför, jag tänker inte göra nån "före, efter"-lista, haka inte upp er på vad som händer i mitt liv, jag är inte speciell i någon sådan mening. Jag råkar bara av händelse känna någon som är det. Det är han som jag vill framhäva här, det är han jag tror på. Det är Jesus. Men en sak kan jag säga, en sak som fick mig att ta min tro på ett större allvar.
Jag tränar som tidigare nämnt gymnastik, det är kul. Folket där är trevligt. Men tillbaks till ämnet, en träning så råkar jag, klantig som jag är, göra ett "felsteg" och stuka foten. Det här var ett tag in i ettan på gymnasiet och jag hade nyligt börjat hänga med skolgruppen Ny Generation. Jag går runt och väntar på att foten ska tillfriskna, den läker och till slut så börjar jag även träna lite igen. Har forfarande ont så jag tar det ganska lugnt. Men så får jag reda på att NG ska hålla en gudstjänst i missionskyrkan här i Lule.
Jag kommer, jag är med i ett drama vill jag minnas (Kan blanda ihop det, men om det var så så spelade jag Jesus, Woho!) men efter Gudtjänsten så går en av medlemmarna i NG upp och tar micken och bjuder in folk till förbön, det vill säga, erbjuder att folk kan be för nått som du vill att de ska be för och ger som exempel att man kan få skador bedda för. Jag vet inte riktigt om jag trodde att det skulle funka när jag gick fram. Men det gjorde det, jag satte mig ner och folk la händerna på mig och ber att min skada ska förvinna. Det är väldigt svårt att beskriva hur det känns att ställa sig upp och upptäcka att det inte är som det var, att försöka förstå vad som hänt. Men det gjorde det. Tror du mig inte så förstår jag dig, jag berättade aldrig det här för någon bland gymnasterna, till viss del ångrar mig, till viss del antar jag att jag försöker gottgöra det nu. Jag tror inte de märkte nått då jag redan börjat träna lite. Kan i alla fall ta och säga att jag tror på det jag skriver, även om du inte gör det.
Jag hoppas ni tar det här allvarligt, för jag är i allra högsta grad allvarlig. Jag hoppas även att ni får ut något av att läsa det här. Jag vill gärna tro att jag gör det för er skull
Men nu ska jag sluta skriva för tillfället, ha det bäst! / K-B
