KyrkBiffen

Känner att jag borde säga nått allvarligt. Vet inte riktigt vad men håll i er, det kommer.

Jag har varit ganska aktiv på den här bloggen,  troligtvis så kommer jag inte skriva två inlägg om dagen för evigt men nu är det hög tid att jag skriver nått som bloggen var menad att innehålla.

Jag satt och läste en blogg (KyrkansBarnTimmar) som handlar om en tjej som vuxit upp i en kyrka där vissa medlemmar har gått en aning för långt. Läs den gärna, det är viktigt att förstå när det går fel, det gäller inte bara kyrkor. Måste säga att den fick mig till en lite allvarligare stämning, kyrkfolket som läser detta kan intyga att det kan ta ett tag innan jag blir allvarlig. Därför tänkte jag skriva lite om varför jag tror som jag gör. Många tror jag inte har så stor koll på vad det egentligen innebär att vara kristen, man går i kyrkan, man läser bibeln, man rabblar bordsböner. Det är vad jag tror många ser som kristet, men det är viktigt att man ser längre än som om man vill förstå. Som jag sa till en i min klass "Gud är större än du anar", det är lite det här jag menar. Att allt inte bara är en fasad utan att det även finns nått som man inte upptäcker när man tittar snabbt.

Jag är född och uppvuxen i en kristen familj, jag har alltid haft min tro nånstans. Det är dock viktigt att man förstår att även om man inte kan mäta hur kristen man är så kan man ha sina toppar och dalar. Jag skulle klassa min uppväxt lite som en dal, nu menar jag inte att jag var olycklig hela min uppväxt, jag var ett normalt barn. Jag pratar ur ett perspektiv som handlar om hur nära Gud man är. Tro inte att ett kristet liv är ett liv som gömmer sig från allt ont. Jag har ofta tagit skit för att jag tror som jag gör, kommer troligtvis få mer men det är det värt. Jag hade aldrig trott att jag kunde hamna där jag är idag när jag var liten, Gud var ju vad dom vuxna höll på med, det rörde inte mig. Min tro som barn var på många sätt död.

Haha, vad konstigt det känns att skriva om "när jag var barn", det roliga är att jag syftar på mig själv tills in på ettan på gymnasiet. Jag kan ärligt säga att jag inte är samma person som jag var innan jag började gymnasiet, det har dock inte så mycket att göra med själva skolan. Nä, förändringen skedde utanför, jag tänker inte göra nån "före, efter"-lista, haka inte upp er på vad som händer i mitt liv, jag är inte speciell i någon sådan mening. Jag råkar bara av händelse känna någon som är det. Det är han som jag vill framhäva här, det är han jag tror på. Det är Jesus. Men en sak kan jag säga, en sak som fick mig att ta min tro på ett större allvar.

Jag tränar som tidigare nämnt gymnastik, det är kul. Folket där är trevligt. Men tillbaks till ämnet, en träning så råkar jag, klantig som jag är, göra ett "felsteg" och stuka foten. Det här var ett tag in i ettan på gymnasiet och jag hade nyligt börjat hänga med skolgruppen Ny Generation. Jag går runt och väntar på att foten ska tillfriskna, den läker och till slut så börjar jag även träna lite igen. Har forfarande ont så jag tar det ganska lugnt. Men så får jag reda på att NG ska hålla en gudstjänst i missionskyrkan här i Lule.

Jag kommer, jag är med i ett drama vill jag minnas (Kan blanda ihop det, men om det var så så spelade jag Jesus, Woho!) men efter Gudtjänsten så går en av medlemmarna i NG upp och tar micken och bjuder in folk till förbön, det vill säga, erbjuder att folk kan be för nått som du vill att de ska be för och ger som exempel att man kan få skador bedda för. Jag vet inte riktigt om jag trodde att det skulle funka när jag gick fram. Men det gjorde det, jag satte mig ner och folk la händerna på mig och ber att min skada ska förvinna. Det är väldigt svårt att beskriva hur det känns att ställa sig upp och upptäcka att det inte är som det var, att försöka förstå vad som hänt. Men det gjorde det. Tror du mig inte så förstår jag dig, jag berättade aldrig det här för någon bland gymnasterna, till viss del ångrar mig, till viss del antar jag att jag försöker gottgöra det nu. Jag tror inte de märkte nått då jag redan börjat träna lite. Kan i alla fall ta och säga att jag tror på det jag skriver, även om du inte gör det.

Jag hoppas ni tar det här allvarligt, för jag är i allra högsta grad allvarlig. Jag hoppas även att ni får ut något av att läsa det här. Jag vill gärna tro att jag gör det för er skull

Men nu ska jag sluta skriva för tillfället, ha det bäst! / K-B