Kvällsskrivande
Skulle bara vilja kötta lös på ett möte, prisa Gud tills jag faller ihop av utmattning. Sjukt sugen på att vara på ett bra möte. Nä, nu skiter jag i det här och går och ber. Kanske skriver nått som nån kan få ut nått av nästa gång.
Ha det! /Joel
Motboken
Har ni tänkt på förändringen som Sveriges regering genomgått under de senaste hundra åren? Vet inte alla exakta uppgifter men jag ska försöka få fram min poäng. I alla fall, från 1917-1955 så ansåg regeringen att vi svenskar hade börjat dricka för mycket. Lösningen blev den så kallade "Motboken". Ett häfte som systemet införde vilket innebar att man bara fick köpa max 3-4 liter starksprit i månaden. Planen funkade och alkoholkonsumtionen gick ned. Verkar ju bra, eller?
Grejen är att det att idag så dricker vi mer än vad vi gjorde på den tiden och regeringen har inga planer på att införa någon liknande lag. Det vore helt enkelt för moraliserande. Det väcker ett par funderingar hos mig som jag tänkte skriva om.
Det första handlar om att jag inte riktigt förstår mig på politiker. Okej, kanske inte är helt sant, nog förstår jag, men jag tycker att det är dumt. Ett sånt ställningstagande säger ju bara att man inte vill ta obekväma beslut och att politiken inte handlar om folkets bästa utan mer om hur man bäst får med sig opinionen. Vad är egentligen poängen md en sådan regering? Vad ska man ha opinionen med sig om det är där det både börjar och slutar? Man skaffar sig makt för maktens skull. Man måste kunna ta beslut som inte handlar om att folket ska tycka om en. Vad finns det för poäng annars? Tro inte jag skriver det här för att uppmärksamma hur hemska våra politiker är, det här har egntligen ganska lite med politik att göra. Det handlar om att man ska våga kunna ta beslut som inte alltid är populära. Inte bara politiker utan alla som går runt här i vårt avlånga land. Med det menar jag inte att det alltid är lätt att göra det man tror är rätt. Önskar att jag själv vore bättre på det.
Det andra jag började tänka på var att stämpeln "moraliserande" har fått en sjukt neggativ klang. Folk vill inte ha moral, folk vill ha frihet. Frihet, frihet, frihet. Man ska kunna göra allt som man själv vill. Och nog är det bra med frihet, men innebär det att man inte behöver ta något ansvar? Jag tror inte att moral och frihet är motsatser. Moral är att inte missbruka sin frihet. "Ni är kallade till frihet, bröder. Använd bara inte friheten så att den onda naturen får något tillfälle, utan tjäna varandra i frihet." Gal 5:13. Att vara fri innebär att man måste ta sitt ansvar. Det betyder inte bara att man ska se efter sig själv utan även att det finns ett visst ansvar gentemot andra.
Här kan folk börja tycka att jag är jobbig och moraliserande men jag tror faktiskt inte att man mår bra av för mycket självcentrering. Är man för självcentrerad så ser man allt ur sin egen synvinkel. Så länge man gör det så kan man inte se sina egna fel och det gör att man alltid tänker att man har rätt. Varje gång någon inte håller med en blir det personligt. Det blir som att köra bil med ögonbindel samtidigt som man gnäller på att folk försöker krocka med en. Nu tror jag visserligen att det inte brukar gå så långt med självcentreringen men jag hoppas folk förstår poängen. Skulle nog säga att det var dagens funderingar.
Ha det bäst! /Joel
Förlåtelse
När jag började tänka mer på den kristna tron så var det många saker som gjorde mig förvånad. Mycket var inte som jag först tänkte att det var, vissa saker tyckte jag var helt underbara, andra förstod jag mig inte alls på och tyckte var jättekonstiga. Antar att jag fortfarande inte klurat ut allt men jag ser hopp. En av de sakerna som jag hade svårt för var förlåtelsen.
Om du någon gång varit på en Gudstjänst, andakt, bön eller vad man nu kan tänka sig finns att vara på i kyrkan så har du förmodligen hört om att Jesus förlåter synder. Skulle kunna skriva länge om vad en synd är eller rent utav hur det kommer sig att just Jesus förlåter synder men jag tror jag sparar det tills vidare, okej? Bra! Det jag hade problem med var att varje gång man hörde om förlåtelsen i kyrkan var den fullständigt vilkorslös, det var bara att be om den medans när jag läste igenom nya testamentet så stod det hela tiden att man fick förlåtelse för sina synder om man förlät andra. Hur kunde förlåtelsen och nåden både bara kräva att man bad om den och samtidigt kräva att man skulle göra nått för att få den?
Svaret var faktiskt inte så konstigt. Man kan inte be om förlåtelse ärligt utan att förlåta andra. Det låter kanske konstigt men jag ska försöka förklara. Att be om förlåtelse är inte samma sak som att be om ursäkt. Om man ber om ursäkt så skyller man på att det fanns en anledning till att man gjorde som man gjorde. Att be om förlåtelse är att erkänna helt och fullt att man gjort fel. Nu är det så att om man fullt ut erkänner att man gjort fel och inte ursäktar sig så kan man inte säga till någon annan som gjort fel att "Nej, jag förlåter inte dig. Du hade ännu mindre ingen ursäkt till att göra som du gjorde än vad jag hade". Då har man inte erkännt att man själv ärligt bett om förlåtelse.
Känner att det här får duga för idag, kommer förhoppningsvis att börja uppdatera oftare. Ha det! / Kyrkis
