KyrkBiffen

Nu så. Dags för del 2 tycker jag. Då förra handlade om hur tollerans påverkar tron så är det kanske inte så oväntat att det här handlar om självförtroende. En bra förmåga i sig, självklart är det en bra förmåga. Man måste ju kunna lita på sig själv. Gud älskar ju dig, varför ska inte du göra detsamma? Det finns dock vissa gränser som självförtroendet bör hålla sig innom, man äger inte hela världen bara för att man tror det. Man måste inte äga hela världen.

Det jag mest vill vända mig emot är när tilltron på den mänskliga förmågan blir så stor att man tror att man är det absolut högst uppsatta i världen. Att man kan bestiga vilken näringskedja som helst. Att det mänskliga förståndet är det mest kompletta som finns i universum. Jag tror att det är dags att sätta ned båda fötterna på jorden vid det laget.

Om någon skulle be mig rita en tvådimentionell figur så är jag ganska säker på att det skulle gå bra. Skulle någon be mig att istället rita en tredimentionell figur så tror jag fortfarande att det skulle funka. Men om någon skulle be mig rita en fyrdimentionell figur så skulle jag få problem. Jag kan omöjligt veta hur en fyrdimentionell figur skulle se ut. Det finns saker vi inte kan förstå eller föreställa oss. Det är helt enkelt så att vi är begränsade. Kan man då verkligen säga att det människan inte kan mäta, se eller känna, inte finns? Jag tycker att det är en ganska obefogad slutsats. Eller vad säger du? Kan det vara så att vi inte kan bevisa allt, att det finns saker som är utanför våran räckvidd?

Jag tycker att för mycket tyder på motsatsen, om vi skulle vara högst på näringskedjan så förstår jag bland annat inte varför vi skulle ha så svårt att acceptera det. Människan har i alla tider sökt efter en Gud, ett beteende som jag ser som något mer än en överlevnadsinstinkt. Nog skulle vi rent tekniskt överleva utan att söka Gud, kan det inte vara så att människan faktiskt från början var menad att ha ett liv med Gud?

Eller är det så att Gud inte finns för att vi inte kan mäta Honom? Rent tekniskt finns det inget som gör det mer vetenskapligt att inte tro på en Gud än att tro på en Gud. Ingen har bevis för sin sak. Vetenskapen i sig har inget med religion att göra. Finns Gud så skapade han allt som är skapat, då är han utanför det som vi hoppas vi kan mäta. Utanför det som är skapat och hur skulle vi då kunna mäta det som är oberoende av vetenskapen? Problemet här tror jag inte ligger i om Gud är rimlig eller inte. Jag tror att många avfärdar Gud som ett önsketänkande. Att religiösa är folk som vill ha ett efterliv och därför "uppfinner" det. Att det hela handlar om att människan vill ha en trygghet som hon inte skulle ha annars. Att de som tror egentligen är de som själva skulle ha sjukt dåligt självförtroende.

Jag har faktiskt övervägt om så vore fallet, problem kvarstår dock i alla de under, alla profetsior och allt annat jag sett, hört och upplevt. Sen finns det även en del andra problem som kvarstår. Bland annat så måste ju de som grundade den, om man utgår från att det vore så, lögnen vara medvetna om att det var en lögn. Jesu lärjungar måste ha kännt till att det som de predikade, att Jesus var Guds son, inte var sant. Ändå så trotsade de förföljelse, misshandel och avrättning för att predika det. Ser inte riktigt vad de skulle vinna på det. Nä, nog är jag övertygad om att de var säkra på det som de predikade. Det är ju inte som att de heller hjälpte så mycket med tanke på att det som de erbjöd folk var ett liv som var lika hemskt som deras. Om inte det som de predikade var sant. För om det var det så att de trodde på vad de sa, att de talade sanning när de beskrev Jesus, hans lära och de under som han gjorde, då skulle jag säga att de som de gjorde när de, trots hot om tortyr och avrättning, predikade vidare evangeliet ganska logiskt. Då gjorde de ju faktiskt de rätta och jag är ganska säker på att om man lever tre år med en duktig morallärare så blir man ganska angelägen om att göra det rätta.

Hoppas jag inte missat nått nu. Ni får ha det! /K-B