Bön
Men för att svara lite till de som säger att Gud är ett hjärnspöke (H:et i hjärnspöke är ej att glömma, annars blir det fel) och att de "ressultat" som uppnås är fullständigt psykologiska har ni för det första i regel inte prövat. För det andra så skulle det betyda att det gav mer resultat i förhållande till förväntan, eller? Det vill säga att om jag skulle få förbön men inte trodde att det skull hjälpa så skulle det inte hjälpa. Det stämmer inte! Den absolut starkaste gudsupplevelsen jag har haft hade jag med den inledande instälningen "Och nu kommer jag stå här utan att nått händer"... Det stämde inte. Sen har jag kommit med förväntningar i sådan storlek att jag knappt fått in dem i kyrkan utan att kunna avgöra om Gud ens hört mig. Guds svar och ens förväntningar går inte hand i hand. Långt ifrån. Om det vore en mental spärr som man övervann så skulle inte det funka på det sättet.
Då har jag inte ens gått in på fysiska bönesvar. Under. Mycket händer som man inte märker något. Det finns inget spektakulärt med under. Det här riktar jag till de som inte tror på att under sker då man förväntar sig att då hade man lagt märke till det. Man ser i regel inte ett under, det är inget ljussken från himlen, ingen röst som proklamerar från molnen (eller, ja, kan ju inte säga att det inte händer, kan bara sammanfatta det jag varit med om). Det är bara helt plötsligt inte som det var innan man bad. Det är annorlunda. Det är bättre. Eller hur gör du när du hjälper någon? Inleder du med att sjunga din signaturmellodi bara för att visa att du är där? Då hjälper man inte av kärlek, då hjälper man för att man vill ha uppmärksamhet. Gud hjälper av kärlek. Folk förväntar sig att det som är övernaturligt också är spektakulärt. Nog kan det vara så men om det är det man letar efter så missar man så sjukt mucket. Det handlar inte heller om hur man ber. Gud lyssnar inte mer på den som ber högst. Han lyssnar till den som ber till Honom. "Endast av nåd får vi komma." Det finns mer att hämta i de sex orden än i hela min kemibok. Vi kan inte få Gud att lyssna mer för att vi är fromma.
Hoppas ni fick ut något! Lev och må! /Joel
"Endast av nåd får vi komma." Det finns mer att hämta i de sex orden än i hela min kemibok."- det var bra sagt :)
Nu ska vi se om jag kan låta bli att skriva en lång kommentar, även om jag lyckades dra ut ganska rejält på de två första.
Hur som helst.
Att be är väl egentligen nästan som att meditera, det är väl därför att du känner att du lär dig mycket mer genom bönerna än i att vara i skolan. Jag vet inte riktigt hur du gör när du ber, men när jag ber är det som om jag försöker placera mig till en fysiskt och psykiskt jordnära nivå, försöker finna vad som har tappats och försöker plocka bort det som har blivit för mycket över eller sådant som är onödigt och extremt jobbigt. Jag ber för dem som jag vet behöver hjälp och ber själv om hjälp. Jag ber om förlåtelse för att jag oftast glömmer att vara tacksam över det goda. Det är väl som att jag plockar sönder mig själv i små delar och försöker bygga ihop de knotiga klossarna.
Jag rannsakar mig själv – antar jag.
När man rannsakar sig själv faller bitarna ihop mer och mer på plats av sig självt och man slipper vålda som man gjorde med pusselbitarna när man var liten när dem inte passade (så gjorde jag i alla fall – alla andra barn kanske var lite mer försiktiga med sina pussel än vad jag var) och därför anser jag att man har lättare att ta in saker och lär sig mer på så sätt. Man har inte en massa störningsmoment som är i vägen och blockerar det som är bra.
Som sagt, jag ber inte så ofta, men jag mediterar gärna. Men när jag mediterar är det som att jag blottar mig inför Gud. För Gud vet nog att det egentligen är mot Honom jag siktar mig mot när jag försöker renovera mig själv, du vet, byta ut de dragiga fönstren, laga någon list, byta tapeter – äh, förlåt, skämt åsido.
Även om jag inte knäpper ihop händerna och riktar mig rakt mot Honom, är det som om det sprids ut mer och Han snappar upp det. För Han bryr sig. Som du sa, man kanske inte alltid ser hur Han svarar. Men det är så härligt när Han gör det – man vet direkt när det händer. Och det är så underbart. Dock kan jag bara säga att det har hänt en enda gång då jag är helt säker, andra gånger är jag inte fullt så säker.
Well, that’s life. Man får inte alltid veta alla hemligheter med en gång. Kanske jag upptäcker om 20 år att ”ja men, det där var ju helt klart ett svar, jag var bara för naiv för att fatta det”, ibland så kanske man inte helt enkelt mår tillräckligt bra för att se svaret. När man är ledsen eller deprimerad är det så lätt att missa de små sakerna, och jag tror det är därför folk att svårt att tro på att Han finns, de har helt enkelt missat svaren. För folk fungerar så att när de är ”down” så ber dem gärna (även om de inte erkänner det) om hjälp, och de är allt för upptagna av sig själva (eller andra) för att upptäcka svaren de fått mitt framför näsan. Sedan tror jag att det är fler människor än som erkänner som faktiskt fått ett (större eller mindre) bönesvar – utan att tro på det. För som du nämnde i tidigare inlägg (visst gjorde du det? :p) så finns det egentligen inte några riktiga matematiska eller fysiska bevis på att Gud finns för oss. Dock tror jag att det är en sak man känner i hjärtat…
It’s all about love, babe.
Självklart kunde jag inte hindra mig själv. Förlåt.
Brukar inte diskutera tro med folk – så din blogg är enormt peppande för mig ^^
lägga upp vad hur :P ? fattade inte ? mitt inlägg :) ?
Bön är att umgås med Gud, och meditation är en form av bön, en lyssnande bön då man bjuder in den Helige Ande att tala och verka in i ens liv utan att våra käftar går i ett som de kan tendera att göra då vi beder. Men det är underbart att Gud hör bön och gör vad Han vill. Under är häftiga, märkligt att man chockas varje gång Gud gör det omöjliga t.ex botar fysiska handikapp/skador/sjukdom, man borde ju lära sig att Gud är suveränt groteskt mycket större än vad vi nånsin kan ana. Ej att förglöma är det bara genom Jesus som vi kan komma till Gud som du sade: Endast av nåd. Mycket kärlek Brorsan!
